Lapidus på korståg mot väderkvarnar

Är man någorlunda insatt i debatten runt ADHD och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar så kommer man snabbt upptäcka ett beklagligt mönster. Med jämna mellanrum klampar någon debattör in med marginell eller ingen kunskap i ämnet, kommer med breda anklagelser för att sedan oundvikligen dra vidare när någon mer insatt person tar sig tiden att rätta felaktigheterna. Oftast haglar det beskyllningar om "överdiagnosticeringar", moraliseringar av att skriva ut medicin till barn och konspirationsteorier om läkemedelsindustrin. Bonuspoäng om det också inkluderar anekdotiska berättelser om hur inga barn minsann hade några bokstavskombinationer på "den gamla goda tiden" när man kunde ge jobbiga ungar ett kok stryk. Den här gången är debattören lite annorlunda och är faktiskt forskare, men naturligtvis inte inom det området han debatterar i.

Först lite kontext, John Lapidus (icke att förväxla med författaren Jens Lapidus) är forskare i ekonomisk historia. Man kan dock förlåtas om man missat exakt vilken avhandling han har skrivit eftersom han främst tycks lägga sin tid på att skriva debattartiklar där han raljerar över privata sjukförsäkringar och privata vårdgivare. Den här gången har han valt att istället agitera över ADHD-diagnoser, ett ämne som Lapidus av allt att döma saknar kunskap i. Artikeln är nämligen så fylld med fel att man systematiskt behöver gå igenom dem för att få rätsida på allt.

I USA har profiterna ökat i takt med diagnosfrekvensen. I vissa delstater har 30 procent av pojkarna adhd och på skolgårdarna kan resten köpa något av alla narkotika­klassade piller som är i omlopp. Men även i Sverige finns hur mycket pengar som helst att tjäna på en fortsatt ökning av antalet diagnoser.

För det första växer den svenska adhd-utredningsindustrin så det knakar. Ett av de största privata företagen i branschen är Modigo, ägt och drivet av Märta Olausson. År 2019 omsatte hon 133 miljoner och gjorde en vinst på 44 miljoner. Det är en vinstmarginal på hisnande 33 procent. Var tredje skattekrona avsedd för adhd-diagnostisering gick rakt ner i Olausons fickor, vilket resulterade i en parad­våning på Östermalm och ett pris som Stockholms främsta entreprenör på en gala i november 2020.

Lapidus visar inledningsvis att han inte vet hur vinst fungerar. För folk som inte är insatta i de ekonomiska termerna: omsättning är hur mycket ett företag drar in på att sälja en vara, tjänst eller vad de nu tillhandahåller. Vinst är vad som är kvar efter att man dragit av företagets egna kostnader. Men det framgår ingenstans om Olausson tagit ut vinsten som lön eller återinvesterat hela eller delar av den i verksamheten. Det är ju dock tämligen vanligen förekommande att folk som kritiserar det som populärt kallas för "vinster i välfärden" inte har någon koll på vad vinster är. Vi går vidare.

Företag som Modigo och Utredningskompaniet (kritiserat av Ivo för slarviga utredningar och felaktiga adhd-diagnoser) har lönsamma avtal med regionerna, men det finns även en myriad av helprivata utredningsföretag som tar 28.000 kronor och uppåt för en adhd-utredning. Det är som gjort för diagnosinflation.

Korrigering: IVO (Inspektionen för Vård och Omsorg) har kritiserat Uredningskompaniet för bristfälliga underlag, vilket inte är samma sak som att hävda att diagnoserna är felaktiga. Artikeln som länkas är dessutom missvisande. I själva verket har IVO granskat fyra patienten och funnit att underlaget var bristande och journalföringen var otillräcklig. Svenska Dagbladets artikel på ämnet gör det tydligt i sin korrigering att det inte finns underlag att hävda att det handlar om hundratals personer. Den siffran kommer från psykiatern Sven Román som uppenbarligen på egen hand "uppskattat" att mellan 30-50 procent av de diagnosticerade barnen fått fel diagnoser. Han har dock i åratal kommit med liknande utspel för påstådd överdiagnosticering. Han är också känd för att i den kristna tidningen Dagen kallat behandlingarna av könsdysfori för en "epidemi" och "Sveriges största sjukvårdsskandal i modern tid", så måhända är det här inte en särskilt nyanserad källa att luta sig mot.

Det är svårt att föreställa sig att utredningsföretagen, långt bortom insyn och kontroll, ger ett negativt besked till den som har betalt tiotusentals kronor för att få en adhd-diagnos. Särskilt som det i Sverige, häpnadsväckande nog, inte finns några nationella riktlinjer för utredning, behandling och stödinsatser för adhd hos barn och unga (Social­styrelsen arbetar just nu med att ta fram sådana).

Det här är rena spekulationer utan grund. Finns det fler diagnoser där Lapidus tror att läkare ljuger för sina patienter för att de betalat pengar för det? Med tanke på de varierande situationerna hos personer som genomgår neuropsykiatriska utredningar så är inte föräldrarna, i de fall då det handlar om barn, nödvändigtvis intresserade av en diagnos. Framför allt insinuerar det här att läkare inom den privata sektorn fullständigt saknar moral och ljuger ihop diagnoser för att göra "kunden" glad. Det är inte värt någon allvarligare övervägande.

En annan aktör med starkt vinstintresse är läkemedelsindustrin. På grund av kontinuerlig och varaktig medicinering blir varje ny adhd-diagnos en större intäktskälla än många andra tillstånd. I Sverige får bolagen inte rikta reklam för receptbelagda läkemedel till allmänheten, men här finns många gråzoner att upptäcka och utnyttja. 

Exempelvis intresseorganisationen Attention. När jag går igenom deras medlemstidning ser jag helsides­annonser för läkemedelsbolaget Shire (numera Takeda) med den i adhd-marknadsföring typiska harmoni- och solskensestetiken i samtliga nummer från år 2017, 2018 och 2019.

Här blir det åter igen uppenbart att Lapidus saknar kunskap i ämnet. Patenten för de läkemedel som används vid ADHD har vid det här laget gått ut, plus att Apoteket kan byta ut preparat mot likvärdiga när sådana finns tillgängliga. Vid det här laget finns det så pass många olika preparat och märken på marknaden att det inte är någon enorm vinst egentligen.
Attention finner jag dessutom ännu mer skrattretande eftersom jag satt i lokalstyrelsen i Göteborg under ett antal år. Om det förekom någon vidlyftig sponsring från läkemedelsindustrin så var det i varje fall inga pengar jag såg. Medlemstidningen har dessutom exakt samma regler för marknadsföring som andra tidningar och har reklamytor tillgängliga för vem tusan som har råd.

Ett exempel är panelsamtalet arrangerat av Takeda i juni 2020, modererat av tilltänkta kulturministern Nisha Besara (S) – som i stället blev lobbyist för bland annat läkemedel och vapen. Här stod också, en smula aningslöst, den vinster-i-välfärden-kritiska Talla Alkurdi (S) framför Takedas soldränkta reklampelare. 

I panelen fanns även grundaren av Underbara adhd, Georgios Karpathakis. Organisationsnamnet är ett sätt att avstigmatisera adhd. Men det har slagit över med en strid ström av boktitlar som ”Fördel adhd” och ”Min superkraft” och med diverse kändisar som beskriver tillståndet som en gåva, när så många lider av det.

Att involvera personer som verkligen har lyckats i livet är ett beprövat marknadsföringsknep från läkemedels­bolagens sida, explicit uttryckt i en ”expertskrift” finansierad av Takeda enligt vilken man bör ”Identifiera kändisar med adhd för att låta dem vittna om sin framgångsrika hantering av störningen”.

Så det är enligt Lapidus fel att försöka avstigmatisera ADHD genom att visa upp positiva exempel på folk som lyckats hantera sin diagnos och bygga upp någorlunda fungerande liv? Det är användbart att skapa förebilder för att inge någon förhoppning om att en ADHD-diagnos inte innebär att man är dömd till ett liv i misär. Jag får väl utgå från att Lapidus anser att personer med ADHD inte ska bygga upp några sådana förhoppningar, utan behålla den negativa bild som han själv verkar ha. Det här är inte heller ett argument. Om den privata sektorn skapar initiativ för att skapa en mer nyanserad och positiv bild av ADHD, vad är i så fall problemet?

Ytterligare en paneldeltagare är Lotta Borg Skoglund, en av de flitigaste experterna och debattörerna i adhd-frågor. Det är svårt att veta vem hon företräder. Hon sitter med i Läkemedelsverket vetenskapliga råd men har också erhållit arvode från och/eller suttit i rådgivande kommittéer för läkemedelsbolag som Shire, Nordic drugs, Takeda, Evolan, DNE Pharma och Novartis. Hon är en av fjorton experter i Attentions kunskapsråd. Samtidigt är hon ägare, grundare och medicinskt ledningsansvarig för aktiebolaget Smart psykiatri där man kan betala en adhd-utredning ur egen ficka eller via regionen i linje med den röra av privat och offentligt som nu kännetecknar svensk sjukvård.

Borg Skoglunds band till läkemedelsindustrin är inte alls unika. Jäven står som spön i backen och det är snarare regel än undantag att experter är mer eller mindre uppköpta av bolagen, något som påvisats i böcker som ”Störningen” av Katarina Bjärvall och ”Adhd nation” av New York Times-journalisten Alan Schwarz.

Här blir det lätt tillkrånglat eftersom frågan med läkare som avlönas av läkemedelsbolag är en någorlunda snårig fråga och inte alls så svartvit som Lapidus vill framställa det. Lyckligtvis gjorde jag själv en genomgång av den här frågan redan 2017. För att sammanfatta det tydligare så är läkemedelsindustrin i Sverige öppen med vilka läkare som avlönas. Det är inte heller så att läkare "får pengar", utan de avlönas för att de deltar som föreläsare på konferenser eller sitter i expertpaneler. Lönen är dessutom rätt anspråkslös, i förhållande till vad den genomsnittliga lönen för läkare ligger på, och är i regel inget som man säljer ut sin moral med. Problemet är mer uttalat i USA, men det är inte jämförbart eftersom det finns helt andra regler här för förskrivningar, reklam och sidosysselsättningar för vårdpersonal. Det är, kort sagt, inte lika infekterat som Lapidus försöker framställa det.

Det tredje av alla vinstintressen som bör nämnas är friskolorna. Det är omöjligt att få tilläggsbelopp för stödundervisning utan att hänvisa till någon specifik diagnos, varför det finns risk att skolpersonal tar egna och alldeles för många initiativ till utredningar om adhd. Hur dessa belopp (upp till 287.000 kronor extra per elev utöver den vanliga skolpengen på drygt 100.000) sedan används är en annan fråga. 

Nyligen avslöjade Ekot att eleverna inte alls fick den undervisning de hade rätt till på Nytida resursskola, en skolkedja som ingår i koncernen Ambea som i år presenterade högre vinster än väntat.

Det här är ytterligare en vild gissning från Lapidus utan källor, bortsett från att elever i en skola inte fått den undervisning de borde fått. Resten är breda spekulationer om att det "finns risk", naturligtvis utan någon som helst källa. Det här kan utan vidare avfärdas.

Det är fel att lägga barns och ung­domars psykiska hälsa i händerna på vinstintressen. Överdiagnostisering leder bland mycket annat till att de med verkligt svåra problem inte får den hjälp de behöver. Övermedicinering leder bland mycket annat till att alternativa, rekommenderade behandlingsformer skjuts helt åt sidan.

Det offentliga bör ta kontroll över hela vårdkedjans drift och finansiering, och det måste tillskjutas stora resurser till fler behandlingsformer än bara medicinering. Det ska vara täta skott mellan psykologer/psykiatriker och den privata läkemedelsindustrin. Trots olika uppfattningar om den neuropsykiatriska hegemonin bör alla kunna enas om att psykvård för barn och unga inte ska vara en affärsverksamhet.

Och där kom det sedvanliga påståendet om "överdiagnosticering" och "övermedicinering". Desto mer roande är att Lapidus anser att medicinering leder till att alternativa behandlingsformer ignoreras. Det är nämligen tvärtom, eftersom stödinsatser i form av pedagogiska insatser, terapi eller andra psykiatrisk/psykologiska åtgärder ofta fungerar bättre med insatt medicin. Folk som tvivlar på det kan ju ställa sig frågan om ett barn med omedicinerade koncentrationsstörningar kommer att vara mer benägen att delta i exempelvis pedagogiska insatser eller terapi än ett barn vars störningar är mer hanterbara på grund av medicinering. Det här inser förstås folk som har en marginell kunskap inom området.

Det är tämligen uppenbart att det här är främst en politisk debattartikel snarare än en medicinsk. Lapidus hatar, av allt att döma, allt privat inom sjukvården och driver någon slags korståg mot det. Huruvida han faktiskt har koll på området verkar vara av underordnad betydelse. Resultatet blir i det här fallet en artikel byggd på konspirationsteorier, vilda spekulationer och aktiva feltolkningar. Det vore en fördel om den här debatten kunde lämnas till folk som har ett genuint intresse av frågan och inte bara vill vinna snabba politiska poäng på att älta gamla konspirationsteorier och dra en lans mot privata vårdgivare.

Vem är det som kör egentligen?

Efter mer än fyra månaders tjafs så fick Sverige äntligen i fredags en regering, men hur stabil den är lär bli en annan fråga. Har man, som undertecknad, följt turerna så vet man att det har varit en hel del drama. Till slut blev det klart att socialdemokraterna fortsätter att sitta i regering tillsammans med miljöpartiet, dock beroende av passivt stöd från centerpartiet och liberalerna som slöt en överenskommelse med regeringsblocket. Det så kallade "januariavtalet" mellan S/MP och de liberala partierna specificerar ett antal reformer som regeringen förbinder sig att initiera, exempelvis inom arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och företagande. Den här överenskommelsen har lett till blandade reaktioner, både bland höger- och vänsterblocket. På den mer konservativa sidan så är stämningen inte helt lysande och många moderater och kristdemokrater tycks ha känslan av att ha blivit förrådda av de liberala partierna, i synnerhet centerpartiet. Exempelvis kallade kristdemokraternas kandidat till Europaparlamentet, Sara Skyttedal, centerpartiet för "quislingar". Det är lätt att förstå upprördheten. Både Liberalerna och Centerpartiet gick på val på att avsätta Stefan Löfven och göra moderaternas Ulf Kristensson till statsminister, men sedan väljer man istället att göra tvärtom.

Spelplanen kompliceras också av vänsterpartiet. När avtalet mellan C/L och S/MP slutligen hade spikats så visade det sig att vänsterpartiet övervägde att rösta ner regeringen. Något konkret budskap levererades inte förrän  några dagar innan den tilltänkta omröstningen skulle äga rum, sannolikt för att vänsterpartiet ville maximera den dramaturgiska effekten. Slutligen lyckades socialdemokraterna få med vänsterpartiet på tåget, men Jonas Stöstedt hotade med misstroendeförklaringar längre fram.

Låter det alltför tillkrånglat? Bra.
Anledningen är att det är alltför tillkrånglat. Det finns en regering, men det är oklart vem, om någon som faktiskt styr den. Regeringen har i praktiken två samarbetspartners med i sig motstridiga krav och som i praktiken kan fälla Löfven när som helst. Samtidigt som hans parti släpper igenom en politik som de är fullständigt emot så pratar Sjöstedt om "hemliga avtal". En del undrar ju, med viss rätt, om socialdemokraterna vid sidan om har lovat att kringgå delar av överenskommelsen som fattades med de liberala partierna. Detta fick moderaternas ekonomisk-politiska talesperson Elisabeth Svantesson att helt enkelt kalla avtalet mellan L/C och regeringen för "januariblåsningen".

Enligt Svantesson riskerar uppgörelsen att komma att kallas för ”januariblåsningen”. Hon menar att det redan fanns en majoritet i riksdagen för stora delar av de förslag som C och L målat ut som eftergifter från Stefan Löfven.
– När jag går igenom punkterna ser jag att det redan i dag finns en majoritet för två tredjedelar av de punkterna. Stefan Löfven har fått precis som han ville, han har dragit vinstlotten. Han får fortsätta som statsminister om det här blir fallet, han har också splittrat Alliansen. Den är nu död.
– Många av de reformer som nu genomförs hade genomförts i alla fall. Därför så konstaterar jag att de eftergifter han gjort, priset för dem har varit ganska lågt.
I går slog V-ledaren Jonas Sjöstedt fast att hans parti inte är redo att släppa fram Löfven som statsminister. Statsministeromröstningen har nu skjutits upp till på fredag.
Sjöstedt kräver förhandlingar och eftergifter. Det betyder enligt Svantesson att uppgörelsen, där det slås fast att V inte ska ges inflytande över den politiska inriktningen, är på ett sluttande plan.
– Från början har vissa partier sagt att V ska hållas utanför allt inflytande. Nu är det ju ironiskt nog det är de som sitter på vetoknappen. Det verkar också pågå förhandlingar mellan Stefan Löfven och Jonas Sjöstedt.

Göteborgs-posten ledarskribent Alice Teodorescu menade också att avtalet mer eller mindre var ett fiasko för de liberala partierna med alltför motstridiga villkor.

Det som satt klausulen ur spel, enligt Sjöstedt, är en överenskommelse mellan honom och Löfven ”som ni aldrig kommer att få se”. För att verkligen förnedra Lööf och Björklund förtydligade han i en av de efterföljande intervjuerna också att: ”Klausulen finns bara kvar på ett ställe – i överenskommelsen. Där förekommer den som en plågsam påminnelse för C och L om deras fiasko”. 

Ett fiasko är vad det är, minst sagt. C, L och V försöker på olika vis göra gällande att Löfven minsann inte kommer att kunna köra över (någon) av dem trots att hans ”löften” i praktiken är motstridiga. Men vad har de att sätta emot? Ska de hota med att avsätta honom – med SD:s stöd – trots att Löfven när som helst kan svara med att utlysa nyval? Varför skulle de göra det när alternativet, så som de har utmålat det, är början på slutet för svensk demokrati? Denna pikanta omständighet är Löfven givetvis högst medveten om, vilket också är anledningen till att han kunnat spela ut C, L och V mot varandra.

Konkret så har vi alltså tre parter där alla försöker framställa det som om de i lönndom överlistat de andra två och nu är de som håller i taktpinnen. I verkligheten så ligger det väldigt lite substans bakom Sjöstedts hot om misstroendeförklaringar. Vänsterpartiet har ingen majoritet på egen hand, vilket behövs för att en sådan ska gå igenom. För att få igenom en misstroendeförklaring så behöver man göra det som man hela tiden beskyllt Alliansen för, ta hjälp av Sverigedemokraterna. Dessutom kan det bli något svårt för vänsterpartiet att rättfärdiga för väljarna varför man stödjer det konservativa blocket för att fälla en socialdemokratisk regering. I själva verket så har vänsterpartiet mer eller mindre gjort sig irrelevanta under de kommande 3,5 åren. Hotet om misstroendeförklaringar, påstående om mystiska avtal och liknande är endast varmluft för att blidka de egna väljarna. Expressens krönikör Lotta Gröning gör en liknande analys:

Det var Jonas Sjöstedt som satte bollen i rullning. Ett avgörande skäl till att släppa fram regeringen var enligt Sjöstedt löften från Stefan Löfven att vänstern skulle få inflytande över politiken. Därmed var paragrafen om att Vänsterpartiet skulle hållas utanför politisk påverkan borta. Sjöstedt konstaterade, att det finns ett papper som ingen kommer att få se, som bekräftar uppgörelsen.

Stefan Löfven har hittills inte sagt något som stärker Sjöstedts påstående, han hävdar precis som C och L att överenskommelsen ligger fast. Det går inte att komma ifrån tanken att Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt är ute på hal is. I Ekots lördagsintervju gjorde Sjöstedt ett svagt intryck. Han slirar på orden, det dokument som han först sa fanns har nu blivit minnesanteckningar.

Gröning menar att budskapet från regeringen och de liberala partierna hela tiden har varit att avtalet ligger fast och att pratet om hemliga avtal mer än något som vänsterpartiet har hittat på för att ge intrycket att de har någon form av kontroll. I själva verkan existerar sannolikt inte något hemligt avtal och de frågor som V uttryckligen har sagt att de kan öppna misstroendevotum om de tas upp lär inte dyka upp förrän sent i mandatperioden. Hotet är därmed sannolikt tomt och enbart ett spel för gallerierna för att vänsterpartiet inte ska framstå som den förlorande parten.

Så i slutändan har alla deklarerat sig som oppositionspartier till regeringen, även de partier som den samarbetar med. Socialdemokraterna har också bundit upp sig på att föra politik som de gick till val på att motarbeta. Det är, allvarligt talat, svårt att se några vinnare i den här regeringsbildningen. Det är inte helt orimligt att den helt enkelt kollapsar i förtid och vi får dras med ett extraval.
Grundproblemet är, i vanligt ordning, att alltför många partier bundit upp sig på att aldrig någonsin ge någon form av inflytande till Sverigedemokraterna. Det parlamentariska läget var klart innan valet och det fanns ingen seriös bedömare som trodde på möjligheten att något block skulle få ensam majoritet. När man under valrörelsen dels har lovat att aldrig ge utrymme åt SD och dels att stödja ett block som inte kan få egen majoritet utan att man åtminstone försäkrar sig om passivt stöd från Sverigedemokraterna i en del frågor så är det oundvikligt att man bryter ett av löftena. Problemet är att idéerna om regeringsbildningen har varit baserad på visioner och förhoppningar snarare än den politiska realiteten. Sannolikt kan man inte förvänta sig någon förändring till nästa val, om något så verkar SD bara stärka sitt stöd till följd av de senaste månadernas drama.

Kreativ historiebeskrivning från vänster

Mitt i regeringskriser och talmansrundor så kan man diskret läsa i medieflödet att demokratin fyller 100 år. Eller nåja, det som fyller 100 år är snarare den allmänna rösträtten som klubbades igenom den 17:e december år 1918. Det är förståeligt om man har missat det eftersom jubileet inte har resulterat i några löpsedlar eller förstasidor. Den politiska debatten är i nuläget upptagen med att kasta skit mellan respektive block, så att enas i ett hyllande av de demokratiska principerna tycks vara något långsökt. Däremot så har en del kreativa försök gjorts från vänsterkanten att göra anspråk på jubileet och ta åt sig äran över demokratins införande. Exempelvis skriver Åsa Linderborg på Aftonbladets kultursida en artikel som huvudsakligen ondgör sig över att Dagens Nyheters ledarsida anser att varken Sverigedemokraterna eller Vänsterpartiet ska få något inflytande över nästa regering. Plötsligt dyker dock följande formulering upp:

Hur kom demokratin till? Det var i alla fall inte borgerligheten som tryckte på. I alla kapitalistiska samhällen har det varit de antikapitalistiska krafterna som tvingat fram demokratin. I vår tid är det nyliberalismen som underminerar den på olika sätt genom att beröva folkstyret befogenheter och föra över makt till privata aktörer.

Det är fortfarande de antikapitalistiska krafterna som står för det demokratiska hoppet. Det gäller även klimatfrågan. Det krävs ett antikapitalistiskt tänkande för att komma åt grundproblemet eftersom det är den kortsiktiga profitjakten som hela tiden saboterar miljöavtalen.

Här påstås alltså att det var "antikapitalistiska krafter" som drev på demokratin. Men är det sant?
Tja, det beror lite på vad man menar med "demokrati". Den athenska direktdemokratin under antiken? De nordiska tingen under medeltiden? Den moderna liberala demokratin?  Om det gäller den senare så är det sannolikt inte några antikapitalistiska krafter vi har att tacka för statsskicket. Den liberala demokratin, dvs det i västvärlden vanligaste demokratiska styrelsesättet, var en produkt av liberala ideal under upplysningen, därav namnet. Det här var till viss del en reaktion på de monarkier som var rådande under den tiden då kungen och statsskicket sågs som påbjudna av Gud. Demokrati sågs av somliga som antingen onaturligt eller blasfemiskt, ibland både och. Den liberala demokratin var således från början en produkt av upplysningstidens liberaler, även om ett par århundradens kamp har gjort att de flesta icke-totalitära ideologier ställer sig bakom demokratin som system. Begreppet "kapitalism" dök, som en jämförelse, inte upp förrän mer än ett århundrade efter det. Det blir således smått komiskt när Linderborg tvärsäkert hävdar att "borgerligheten" (dvs alla icke-socialistiska partier) inte hade något med demokratin att göra medan dessa partier sannolikt har mer ideologiska liknelser med demokratins ursprungliga initiativtagare än de antikapitalistiska krafter som artikeln prisar.

Vänsterpartiet ville givetvis inte vara sämre och partiledare Jonas Sjöstedt publicerade en status på Facebook med intressant verklighetsförankring.

Inlägget länkar också till en annan artikel på Aftonbladets kultursidor publicerad ett år tidigare som kreativt hävdar att vänsterpartiets föregångare SSV "visade vägen" i rösträttsfrågan. Också det här en intressant verklighetsbeskrivning. Rösträttsrörelsen var gammal redan 1918 när allmän och lika rösträtt klubbades igenom. Sedan 1880-talet hade frågan drivits på, främst av liberaler och socialdemokrater. Den tidigare symbolen som riksdagspartiet Liberalerna hade, blåklinten, var en referens till deras bakgrund i rösträttsrörelsen. I lite drygt 30 år hade man gradvis via påverkan och politiskt arbete lyckats uppluckra rösträtten, som på den tiden var förbehållna män med en viss inkomst som var fastighetsägare och medlemmar i Svenska Kyrkan. Det var först 1918 som man fick lika rösträtt, dvs att både män och kvinnor fick rösta, även om det fanns ytterligare begränsningar kvar i fråga om inkomst som dock gällde lika för båda könen. Det var en koalitionsregering mellan socialdemokraterna och liberalerna med en liberal statsminister som klubbade igenom beslutet 1918. Så var befann sig SSV under hela rösträttsrörelsen? Tja, ingenstans. Partiet existerade inte förrän 1917. Man kan till deras fördel påpeka att SSV ville ha mer långt gående jämlikhet när det gällde rösträtten, men partiet kom i praktiken instövlande när större delen av arbetet var gjort och ställde högre krav utan att lägga tid på det långsamma, metodiska arbete som ledde till att frågan faktiskt klubbades igenom. De var aldrig en del av rösträttsrörelsen och av tämligen perifier betydelse. Man undviker naturligtvis också finkänsligt att nämna att partiet 1921, bara fyra år senare, i praktiken upphörde att ha någon egen politik utan gick med på att styras från Sovjetryssland. Så var det med det demokratiska föredömet.

Båda de här historiebeskrivningarna har en sak gemensamt: de går ut på att försöka sno åt sig äran av något som liberalismen hade en central roll att etablera. Argumenten, så vitt jag kan uttyda, är att om det inte hade varit oroligheter och revolutioner i Europa 1917 så hade inte rösträtten kunnat införas. Det är ett onödigt simplistiskt perspektiv som dessutom ser ner på den långa, komplicerade process som ledde fram till rösträttens införande och som utkämpades av liberaler och socialdemokrater. Sanningen, att Vänsterpartiet på sin höjd var av ytterst marginell betydelse för frågan, fyra år senare vände ryggen mot demokratin och därefter blev en antidemokratisk kraft i decennier, är sannolikt svårare att svälja.

Kristallnatten handlar om Kristallnatten

Under den föregångna veckan så har en minnesdag passerat. För er som sov på lektionerna i historia så var Kristallnatten, eller novemberpogromerna, en serie attentat som nazisterna genomförde i Tyskland natten mellan den nionde och tionde november 1938. Synagogor sattes i brand, judiska affärer vandaliserades, hundratals människor mördades och tiotusentals arresterades för att sedan föras till koncentrationsläger. Minnesdagen är nog så aktiv idag när exempelvis synagogan i Göteborg utsattes för en brandattack i december förra året och  flera dödades i samband med en skjutning i en synagoga i Pittsburgh, USA, för två veckor sedan. I Sverige är det också aktuellt eftersom det för inte ens en vecka sedan framkom att SSU i Skåne spridit antisemitisk propaganda. Antisemitism är alltså fortsatt ett problem även här i Sverige.

Med hänsyn till det så är det anmärkningsvärt att Liberalerna i Gotland väljer att hoppa av den tvärpolitiska manifestationen som var planerad i fredags. Anledningen till detta är också anmärkningsvärt tondöv.

Förbundets ställningstagande baseras på att det gemensamma uttalande som skall läsas upp helt bortser från 1930-talets stora brott mot mänskligheten som begicks i det kommunistiska Sovjetunionen, då åtskilliga miljoner oliktänkande mördades, och ännu fler fängslades, deporterades och torterades, säger Liberalerna i ett pressmeddelande
Liberalerna Gotland stödjer att enskilda medlemmar deltar i manifestationen.

 Vi ska först konstatera att ja, Sovjetunionen har begått sin beskärda del av brott mot mänskligheten som på sina håll är betydligt värre än vad nazisterna sysslat med. Sovjet var en skurkstat som mördade miljoner oliktänkande och hade åtskilliga fall av organiserad antisemitism. Med det sagt så har Sovjetunionen ingenting med novemberpogromerna att göra. De organiserades av nazister i Tyskland mot judar. Punkt. Ska man uppmärksamma något i samband med årsdagen så är det just detta av respekt för de människor som blev mördade. Den nionde november är inte någon generell minnesdag mot folkmord i allmänhet, utan en minnesdag för de judar som blev mördade den nionde november 1938 av nazister. Den här sortens attityder är för all del inte unika för Liberalerna och en av anledningarna till att jag oftast inte går på demonstrationer eller manifestationer i samband med förintelsen. Oftast kapas de för att istället rikta sig mot generell rasism mot vilken folkgrupp som man nu anser är mest förtryckt för närvarande. Andemeningen i detta är att antisemitism inte längre är ett problem, vilket är extremt felaktigt. Manifestationen som ägde rum i Göteborg hade exempelvis följande beskrivning på evenemangets facebooksida.

Därför samlas vi återigen den 9 november för att minnas och hedra nazismens offer. Inte bara som en tradition med blicken bakåt, utan som ett löfte att bekämpa rasismen, här och nu, vilka former den än tar sig och vem den än riktar sig mot. För rasismen får aldrig bli accepterad!

Tar man också en titt på vilka organisationer som samverkar så blir det också rätt uppenbart att det inte direkt handlar om en tvärpolitisk manifestation.

Göteborgs rättighetscenter- mot diskriminering
TCO Göteborg
Riksföreningen Grunden
Tillsammans för Göteborg
We are Göteborg
Socialistiska Partiet
Göteborgs antifascistiska front
Musiker mot rasism
Momentum Göteborg
Syndikalistiska ungdomsförbundet Göteborg
Judar för israelisk-palestinsk fred
#jagärhär
Iranska flyktingars förening i Göteborg
Syndikalisterna Göteborgs LS
Funktionsrätt Göteborg
#MERmänsklighet Göteborg
Reclaim Pride

Även om manifestationen säger sig vara partipolitiskt obunden så är det en kraftig slagsida mot vänster. Den uppmärksamme kan också notera att exempelvis synagogan i Göteborg inte står med som arrangör. Någorlunda tondövt placerade man också tiden för manifestationen så att den äger rum under sabbaten, dvs mellan solnedgången på fredag kväll till lördag kväll, vilket effektivt hindrar en del av de judar som följer religionen att delta, beroende på hur strängt man tolkar kraven på att inte utföra arbete under den perioden. Den här sortens tondövhet är dock ingenting nytt. Under motsvarande manifestation i Umeå 2015 som undvek man först att i inbjudan till manifestationen att över huvud taget nämna att pogromerna var riktade mot judar. Ordet "synagoga" ändrades till "tempel" och inga judiska företrädare bjöds in att tala med hänsyn till att det kunde upplevas som en "otrygg situation" för dem.

Årets manifestationer havererade visserligen inte på så många punkter, men följer ett gemensamt tema. Manifestationer till minne av händelser kopplade till förintelsen görs till någon form av allmän antirasistisk minnesdag och fokus läggs på vilka grupper som nu anses som mest förtryckta medan judarna lite försynt göms undan. Det framstår ju som tämligen absurt att man under minnesdagen av ett folkmord inte väljer att inkludera överlevarna av folkmordet och deras ättlingar.
Ja, det finns nutida rasism som är extremt problematisk. Ja, det finns andra folkmord. Kristallnatten handlar dock om antisemitism, inte generell rasism. Vill ni ha en sådan minnesdag - skaffa er en egen.

Till den representativa demokratins försvar

Winston Chruchill ska ha sagt att demokrati är den sämsta styrelseformen som har prövats, men undantag för alla andra styrelseformer som också prövats. Generellt sett fångar det verkligheten rätt bra. Demokratin har sina fel och brister, naturligtvis, men alternativen är så mycket värre. Det är också ett ord som folk i politiska sammanhang älskar att slänga runt utan vidare övervägande om vad det betyder. Exempelvis kommer frekvent anklagelser från SD:s supportrar att det är "odemokratiskt" att regeringen eller Alliansen inte vill förhandla med dem. Emellanåt vurmas det för olika former av direktdemokrati, och somliga blickar nostalgiskt tillbaka på demokratin som användes i Athen under antiken, trots att det i högre grad var en oligarki än vad vi associerar med ett demokratiskt styrelseskick. Det senaste försöket att "fixa" demokratin verkar komma från journalisten Anna Ekström (ingen relation till ministern med samma namn) som i en debattartikel i Expressen argumenterar för att folk inte bara ska rösta på politiska partier, utan även på koalitioner.

Bland annat behöver vi en utvidgad rösträtt. Vi måste få välja både parti och koalition. Dessutom ska vi kunna begära att partierna i förväg redovisar de program som de olika kombinationerna skulle ge. Först när vi fått en ordentlig varudeklaration kan vi sätta oss in i vad vi egentligen röstar för. Då kan vi också tvinga våra företrädare att samarbeta som vi önskar. De behöver samtala över gränser inom folket, vilket är parlamentets syfte.
Med en utvidgad rösträtt skulle vi alltså få två förbättringar: en stärkt demokrati och ett stabilare parlamentariskt läge. Politikerna skulle kanske klaga över att tvingas samarbeta, men det vore ingen förlust för demokratin. I en demokrati är folkets makt över partierna att föredra framför motsatsen.

Man kan nog med lätthet se varifrån det här argumentet kommer. Inför det här valet så verkar hälften av partiernas argument bestå av någon variant av "Vi står emot Sverigedemokraterna". No shit. Andra hälften av argumenten tycks bestå i att motståndaren inte alls står emot Sverigedemokraterna, eller i varje fall inte lika bra. Exempelvis så "problematiserade" Aftonbladets ledarskribent Ingvar Persson att Alliansen sannolikt inte skulle ha parlamentariskt stöd att genomföra sina reformer utan SD:s stöd. Att detta också gäller regeringen undvek han dock finkänsligt att påpeka. Vidare så kände sig Centerpartiet tvingade att gå ut med en debattartikel i Aftonblader efter att socialdemokraternas representanter i förorten "informerat" väljarna om att centern tänkte samarbeta med SD, något som verkar tämligen osannolikt. Alltför mycket av diskussionen handlar om att försöka kladda SD på motståndarsidan snarare än att komma med konkreta förslag på vilken politik man själv vill driva de kommande fyra åren. Vid första anblick verkar det därför som om någon slags deklaration av vilka partier man kan tänka sig att samarbeta med vore nödvändig. Dessvärre är den representativa demokratin mer komplex än så.
När Ekström menar att den parlamentariska demokratin "inte riktigt fungerar" så hänvisar hon till att man inte vet vilka partier som tänker samarbeta med vilka. Hon har dock fel, för det är precis så den parlamentariska demokratin fungerar. Den grundläggande principen är att vi, väljarna, väljer företrädare som under en mandatperiod sköter beslutsfattandet åt oss. Om vi anser att de gör ett bra jobb så kan vi ge dem förnyat förtroende efter fyra år. Anser vi, å andra sidan, att ett parti drivit helt andra frågor än vad de lovade inför valet så kan man visa sitt missnöje genom att rösta på någon annan. Ekströms idé om att partiernas koalitioner eller samarbeten måste vara godkända på förhand är dock direkt ogenomförbar. Till att börja med så tillverkas de första koalitioner och regeringar först efter valdagen. Om ett parti får ensam majoritet så finns det ju inget behov att samarbeta med någon annan. En massa andra faktorer väger också in, som det parlamentariska läget, blockens storlek, om alla partierna fortfarande sitter kvar i riksdagen, osv. Frågan dyker också upp om hur man ska hantera samarbeten. Exempelvis så sitter vänsterpartiet inte i regeringen, men ger ändå stöd till regeringen och har ett visst inflytande över den förda politiken. Behöver ett sådan samarbete godkännas?
Det förekommer ju också att exempelvis Sverigedemokraterna röstar för motioner från regeringen eller Alliansen utan att det föregåtts av några samtal eller överenskommelser. Måste man i så fall som parti lägga ner sina röster om man misstänker att "fel" parti kommer att rösta. Vad gäller för blocköverskridande överenskommelser eller motioner där i stort sett alla partier är överens?
Parlamentariska samarbeten täcker, med andra ord, ett mycket bredare spektrum än att du antingen har ett formaliserat samarbete eller inte. Parlamentarisk demokrati består av otaliga förhandlingar, kompromisser och diskussioner, vilket är anledningen till att alla löften i en valrörelse inte kan genomföras. Tur är väl det, för den enda som kan garantera vilken politik som genomförs är en diktator.

Innan man börjar komma med diverse hemmasnickrade modifikationer på den parlamentariska demokratin som riskerar att göra systemet ännu mer omständligt så är det kanske en god idé att använda sig av de inbyggda mekanismerna för ansvarstagande - att rösta. Om ditt parti driver helt andra frågor än vad de lovat, rösta på någon annan med bättre principer. Jag lovar att det får effekt när mandaten, och partistödet, minskar. Det minst produktiva man kan göra är dock att fortsätta rösta på ett parti för att man "alltid har gjort det", trots att man är missnöjd över vad partiet har gjort de senaste fyra åren. Att rösta blankt är ännu mer korkat, eftersom det är motsvarigheten till att bränna upp valsedeln och kasta bort sin demokratiska rättighet. De flesta partier har ju trots allt någon form av principer som man i viss mån kan förlita sig på att de följer. Vänsterpartier lär till exempel inte plötsligt börja vurma för en större privat sektor inom skola och omsorg, så alla frågor kan inte kompromissas bort. Om partiet du röstade på vid förra valet visat sig vara en obotlig kappvändare utan principer, rösta bort dem. Att ge dem förnyat stöd är samma sak som att säga "snyggt jobbat, här har ni fyra år till". I demokratin ingår trots allt plikten att som väljare göra ett informerat val och se valdagen som möjligheten att byta ut dåliga politiker.

Släpp konspirationsteorierna

Sedan i måndags har det pågått vilda spekulationer om bilbränder, konspirationer och dolda motiv. Under måndagskvällen så startades flera bilbränder i och runt Göteborg. Ingen blev lyckligtvis skadad, men polisen misstänkte att attackerna var koordinerade. Man hade till att börja med ingen teori om vem som låg bakom, men lyckligtvis verkade ett flertal politiker sitta inne med svaret. Ann Heberlein menade i en debattartikel i Aftonbladet att det var "unga män med invandrarbakgrund" som låg bakom och att samhället behövde "sätta hårt mot hårt". På andra sidan det politiska blocket ville man inte vara sämre. Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg insinuerade på Twitter att bilbränderna skulle vara ett försök att påverka valet.

Väldigt märklig tidpunkt för en organiserad massattack mot bilar på detta sätt. Nästan som om syftet var att påverka valet.

Hoppas polisen jobbar snabbt.

— Anders Lindberg (@anderslindberg) 14 augusti 2018

Vänsterpartisten Daniel Riazat, å andra sidan var mindre subtil och hävdade att extremhögern på något sätt var inblandad.

Nattens händelser med maskerade män som brände ett stort antal bilar med 1 månad kvar till valet var välorganiserat. Skulle inte förvåna mig om extremhögern var inblandade på något sätt.

— Daniel Riazat (@DanielRiazat) 14 augusti 2018

Spekulationerna var dessvärre inte begränsade till vänsterblocket. Också centerpartiets riksdagsledamot Johan Hedin skrev ett (numera borttaget) inlägg på Facebook där han lanserade egna konspirationsteorier.

Alla ovanstående hade lika mycket belägg för sina påståenden: absolut ingenting. När lagens långa arm sedermera gick vidare och häktade tre personer misstänkta för grov mordbrand så avfärdade åklagaren helt ett politiskt motiv.

Men åklagaren som utreder bilbränderna värjer sig mot spekulationerna.
– Jag avfärdar det helt och hållet. Det finns ingenting i vår utredning som tyder på politiska motiv eller att det skulle ha med skolstart att göra. Jag såg till och med någon riksdagsman spekulera och det tycker jag är väldigt märkligt, säger Mats Ihlbom. 

Åklagaren vill inte vara detaljerad kring vilka motiv man misstänker.
– Initialt är det ett känsligt läge och det kan vara större än den här händelsen. Men en av arbetshypoteserna är att det är en reaktion på samhällets arbete i området, säger Ihlbom.

 För att föregå med gott exempel så tänker jag inte själv spekulera i gärningsmännens motiv eftersom inlägget inte främst handlar om detta. Det är snarare ett problem att vissa politiker tycks se allt som ett illvilligt försök att påverka riksdagsvalet. Trots allt har det brunnit förr, både i Göteborg och på annan plats. När man, som Johan Hedin, utgår från att den enda möjliga agendan är att påverka riksdagsvalet så tyder det på en minst sagt bristfällig kontakt med verkligheten.
Det är dock inte exklusivt till frågan om bilbränder. Härom dagen anklagade flera moderater medierna, bland annat Dagens Nyheter, att lyfta klimatfrågan enbart för att "rädda kvar" miljöpartiet i riksdagen. Man kan här konstatera en blocköverskridande trend där alla nyheter som missgynnar det egna partiet tycks vara en illvillig konspiration för att påverka riksdagsvalet. Fördelningen är inte heller särskilt konstig. Vänstern, här representerad av Anders Lindberg och Daniel Riazat, vill helst inte prata om migration och säkerhet. I synnerhet är det inte en populär fråga bland socialdemokraterna på grund av regeringens kappvändande och generellt svajiga position i frågan under mandatperioden. Det är sannolikt därför man med en dåres envishet fortsätter att insistera att valet är en "folkomröstning om välfärden" för att till varje pris vrida perspektivet till klassisk höger-vänsterpolitik istället för migration, säkerhet och försäkringskassan. Problemet är att verkligheten inte alltid samarbetar. Men lika lite som miljöpartiet har tänt eld på skogarna för att "påverka riksdagsvalet" har extremhögern, vilken gruppering man nu menar, utfört en koordinerad brandattack för att valet ska handla om förorten. Är man av åsikten att allt av relevans görs med intentionen att vrida diskussionen inför valet så behöver man sannolikt komma ut mer i verkligheten och umgås med folk som inte är politiker.

Röd vårdpopulism

Under rubriken "stoppa privatiseringar och gräddfiler i vården" presenterade socialdemokraterna under dagen ett antal nya förslag på förändringar man vill göra inom sjukvården. Med mindre än en månad kvar till valet så gäller det ju att passa på. Själv är jag konsekvent skeptisk till sjukvårdspolitiska utspel eftersom jag, som anställd inom sjukvården, oftast ser att det handlar om att snygga till fasaden snarare än att ta tag i de problem som egentligen finns. I Aftonbladet menar man att förslagen går ut på att stoppa privatiseringar inom sjukvården och motverka "gräddfiler" som personer med sjukförsäkring påstås ha. Vill man ha bättre insyn i förslagen så är det naturligtvis bästa att läsa dem i detalj på socialdemokraternas hemsida. Efter en grundlig genomläsning inser jag dock att de flesta förslagen är baserade på direkta lögner eller problem som inte existerar. Låt oss ta en titt.


Det första förslaget avser mest att landets existerande sjukhus inte ska privatiseras och att man ska se över ersättningssystemen. Brist på detaljer gällande det senare gör det svårt att kontrollera och generellt så förespråkar jag inte att fungerande offentliga verksamheter ska säljas ut för sakens skull. Det anmärkningsvärda kommer diskret insmuget i sista stycket.

- Stopp för tvångsprivatiseringar
Socialdemokraterna ser hur privatiseringarna i vården skapar problem och vill därför ta bort lagstiftningen (den så kallade ”tvångs-LOV”) som tvingar landstingen att alltid ge privata vårdcentraler rätt att starta oavsett behov.

Till att börja med är rubriken felaktig. Det är inte en "privatisering" att starta en privat vårdcentral. Om man däremot tar en offentlig vårdcentral och låter den gå över i privat ägo så handlar det om en privatisering. Det är som att hävda att det är ett förstatligande när en ny offentlig vårdcentral öppnas. Utöver det oklart vilka "problem" som socialdemokraterna ser med den privata vården. Det som socialdemokraterna här kallar för "tvångsprivatisering" är helt enkelt möjligheten för en privat vårdgivare att etablera sig utan att landstinget har veto och att patienterna har rätt att välja en privat vårdcentral. Relevant i sammanhanget är ju att landstinget är den aktör som driver de offentliga vårdcentralerna och därmed är en konkurrent till de privata alternativen. Vad socialdemokraterna vill här är att landstinget ska kunna hindra nya vårdcentraler från att etablera sig och därmed begränsa antalet vårdgivare som patienterna har att välja mellan. Det här är ungefär lika vettigt som om McDonalds hade veto ifall Burger King eller Max skulle vara intresserade av att starta en restaurang i en stad som de tidigare redan är etablerade i. Vansinnigt, givetvis.
Anledningen till att man kallar det "tvångsprivatiseringar" och inte något mer rättvisande som "ingen etableringsfrihet" eller "nej till valfrihet i vården" är att ordet ger mer negativa associationer. Alla är ju emot tvång. Att det sedan inte är sant gör tydligen detsamma.


Andra punkten rör de så kallade "gräddfilerna" i vården.

- Förbud mot att köpa sig före i kön
Vi vill införa ett förbud mot att köpa sig före i kön i offentligt finansierad vård och samtidigt garantera insyn i hur privata vårdgivare hanterar försäkringspatienter i vårdköer.

Det vore ju fruktansvärt om det gick till på det här sättet som socialdemokraterna beskriver ovan. Går det att köpa sig före i de offentliga vårdköerna? Gud förbjude!
Lyckligtvis är det inte heller sant eftersom vårdförsäkringarna inte fungerar på det sättet. Har du en försäkring så har ditt försäkringsbolag en överenskommelse med en, ofta privat, vårdgivare. Använder du dig sedan av försäkringen så hamnar du i en kö som varierar från försäkringsbolag till försäkringsbolag. Den här kön är dock en helt annan än den som den genomsnittlige patienten utan försäkring hamnar i om man går till akuten. Personer med vårdförsäkring betalar således inte för att få någon "gräddfil" i kön, man betalar för att gå ur kön och ställa sig i en annan kö. Vårdförsäkringar är ju inget som socialdemokraterna är särskilt förtjusta i, det är sannolikt därför som man nu förmånsbeskattar den från och med juli i år. Naturligtvis är det inte så som regeringen själv beskriver det, utan man hävdar att man nu täppt till en "gräddfil". På vilket sätt det utgör en "gräddfil" att betala för en privat sjukvårdsförsäkring vid sidan av den offentligt finansierade vården som man redan betalar via skattesedeln framgår dessvärre inte. Förmånsbeskattningen gör att sådan vård nu också blir dyrare jämfört med offentlig sjukvård. Det grundar sig naturligtvis i att socialdemokraterna och vänsterpartiet tror att alla med privat sjukvårdsförsäkring är höginkomsttagare. Tanken är dem helt främmande att en stor del av personerna är vanligt folk med normala jobb som bara är i behov av snabb specialistvård om olyckan väl skulle vara framme. Utifrån det så är det oklart vad ett förbud rent konkret skulle innebära efter företeelsen som socialdemokraterna drar en lans mot inte existerar i verkligheten.


Det här är de centrala delarna av förslagen. Övriga förslag, som utökad offentlighetsprincip och utökat regelverk inom den digitala vården, är egentligen av mindre betydelse. De centrala delarna är begränsning av den privata sektorn och ytterligare kostnader för personer med sjukvårdsförsäkring. Gemensamt för dessa är att de inte har något att göra med de problem som just nu finns inom sjukvården. De flesta känner till att sjukvården genomgår en kris. Köerna är långa samtidigt som man lider av personalbrist. I praktiken är det brist på alla yrkesgrupper, såväl läkare, sjuksköterskor, undersköterskor som medicinska sekreterare. Med mindre personal så finns det färre vårdplatser vilket leder till att kapaciteten minskar, tiden det tar att få vård ökar och köerna växer. Detta, i sin tur, bidrar till en alltmer påfrestande arbetsmiljö för vårdpersonalen. Detta i kombination med en hierarkisk och trög organisation med begränsad möjlighet till karriärsutveckling om man inte är läkare leder till att folk slutar. Lönerna är också till större delen oproportionerligt låga, om man inte är läkare. Det här beror i sin tur på att de flesta tjänsterna inom sjukvården är traditionellt kvinnodominerade jobb och historiskt sett har betraktats som någon slags volontärarbete. Dålig lön, pressande arbetsmiljö och brist på karriärsutveckling är ett utmärkt recept på avgångar. Många väljer att söka sig till den privata sektorn, där både lönerna och arbetsmiljön tenderar att vara bättre, eller till andra landsting med något bättre villkor, beroende på var i Sverige man bor. En del omskolar sig helt enkelt till någon annan bransch. Det här är givetvis ett problem.



Istället för att hantera den problematik som många vårdanställda anger som orsaken till att de överväger att sluta så ägnar sig landstingen till större delen åt att putsa fasaden. Man genomför tillfälliga åtgärder för att kunna hantera de återkommande toppar när patienttrycket är som högst, men inget långsiktigt arbete görs. Det här är oavsett om landstinget styrs av höger- eller vänsterpolitiker. Under mandatperioden har Västra Götalandsregionen exempelvis styrts av moderaterna som av allt att döma gör ett lika värdelöst arbete som socialdemokraterna gjorde innan dem.
Inom vänstern ser man, kanske inte helt oväntat, den privata sektorn som problemet. Om bara inte den privata sektorn lockade iväg de anställda med bättre löner så skulle sjukhusen kunna bemannas och det skulle inte finnas någon kris, tycks man resonera. Tanken är naiv, för den förutsätter att vårdanställda accepterar vilka skitlöner som helst så länge det inte finns någon annan arbetsgivare att välja mellan. Socialdemokraterna hoppar dock entusiastiskt på frågan, ivriga att hitta en klassisk höger-vänsterkonflikt efter att ha behövt vara ansvariga för den pinsamma hanteringen av migrationsfrågan, transportstyrelsen och nedskärningen av LSS under valrörelsen.
Problemet är, vilket vem som helst med marginell insyn i vården begriper, att den privata sektorn i nuläget är nödvändig för att sjukvården inte ska kollapsa. I och med den numera nedröstade Reeplau-utredningen som föreslog ett vinsttak på operativt kapital så uttalade sig Läkarförbundet, Vårdförbundet och Vårdföretagarna. Man menade att en sådant förslag riskerade att belasta den offentliga sjukvården långt bortom dess kapacitet och att det var orimligt att försöka tvinga tillbaka anställda som lämnat den offentliga sjukvården på grund dåliga villkor. Av allt att döma så kommer socialdemokraterna att försöka sig på samma sak igen under nästa mandatperiod.
Den nuvarande strategin tycks vara att med en dåres envishet hävda att valet i september är en "folkomröstning om välfärden". Det här är för att hitta en tydlig vänster-högerkonflikt och slippa prata om LSS, migrationspolitiken och andra mer genanta frågor. Problemet är att det nuvarande sjukvårdspolitiska utspelet inte kommer att förbättra sjukvården över huvud taget, snarare öka trycket på den offentliga vården. Det här är tragiskt eftersom sjukvården är värd ett helhetsgrepp. Det går sannolikt att vända utvecklingen med seriösa satsningar på arbetsmiljö och lönefrågor, men istället väljer socialdemokraterna att göra plakatpolitik av det och kasta skit på den privata sektorn. Letar man efter ett parti som tar sjukvården på allvar istället för att plocka billiga politiska poänger så är detta parti sannolikt inte socialdemokraterna.