Kompakt okunskap

Dagens text var egentligen tänkt att handla om Stefan Löfven och 90-dagarsgarantin, men emellanåt hittar man så okunniga åsikter att en kommentar blir nödvändig. Löfven får vänta tills nästa gång, det finns värre saker som måste bemötas.
För de som följer frågan har det den senaste tiden varit något av en diskussion kring diagnosen ADHD och huruvida den över huvud taget existerar. Det började när DN:s gästkrönikör Nathan Shachar skrev en kolumn där han i konspiratoriska termer målade upp ADHD-diagnosen som en konstruktion av lömska psykiatriker och tog sig också friheten att föra upp skribenten Janne Larsson som en av källorna, medlem i den ökända sekten Scientologerna.
Tilltaget var inte särskilt uppskattat av psykiatrin, och en replik lämnades av ett flertal företrädare för branchen. I kort kan deras motargument sammanfattas med:

Svensk forskning visar att detta gäller även när hänsyn tas till föräldrarnas utbildning och inkomst, annan psykisk ohälsa, genetik och tidiga familjemönster. Dock verkar läkemedel mot adhd minska funktionsnedsättning och brottslighet, också bland hårt belastade kriminalvårdsklienter. Och detta utan att öka den missbruksrisk som redan är förhöjd hos personer med adhd utan behandling. Tillägg av kognitiva beteendeterapeutiska stödinsatser kan förstärka effekten av läkemedelsbehandling. Här finns alltså troligen omfattande vinster att göra, ekonomiskt och genom minskat lidande. 

Det talas mestadels tyst om dessa kunskaper, trots att de borde vara av intresse för många. Förvånansvärt lite når ut i media och oftare ser vi alarmistiska texter som Shachars med hårt vinklade urval av forskningslitteratur. 

Nathan Shachar efterlyser mediernas flockvisa kretsande över ”den kemiska obalansens bransch”. Vi som forskar, arbetar och lever med adhd skulle välkomna en granskning av ”den bio-psyko-sociala obalansen” i media. Varför väljer man så ofta bort den systematiserade vetenskapens, intresseorganisationens och de egna erfarenheternas röster?

DN:s politiska redaktör, Johannes Åman, försökte ursäkta publiceringen av Shachars konspirationsteorier med att de ville "vidga debatten". Själv är jag av åsikten att även idioter ska har rätt att uttrycka deras åsikter, om inte annat så att de kan genomskådas och sågas som sig bör i en god debatt. Hade det här varit en isolerad incident så hade det inte varit någon stor affär. Idag publicerade dock Sanna Lundell på Aftonbladet en krönika där hon ondgjorde sig över det "osunda debattklimatet".

Bara att skriva att adhd är en omdiskuterad diagnos leder till horder av argsint formulerade mejl från förbannade psykiatriker som hävdar att man sprider lögnaktig propaganda, och sårade föräldrar som intygar hur bra deras liv har blivit sedan deras barn fick rätt diagnos och medicin, och som uppmanar mig att hålla käften och låta dem vara i fred.
Som om att en kritisk inställning till adhd-diagnostiseringen i Sverige är detsamma som att missunna svenska barn lyckliga liv. Otroligt märklig slutledning.

Skriver man en krönika baserad på information från företrädaren för en sekt innehållande konspirationsteorier och anklagelser riktade mot en hel bransch så får man finna sig i att bli bemött. Hade det varit ett osunt debattklimat så hade istället avvikande åsikter hindras från att få utrymme till att börja med. Men känner man att det är jobbigt att bli bemött och motbevisad, då kanske man inte har i debatten att göra.
Eftersom det pratas mycket om olika diagnoser och preparat hit och dit så ska jag göra det väldigt enkelt. ADHD, precis som alla andra diagnoser, är enbart en samling symptom eller beteenden. Förekommer tillräckligt många av dessa i tillräckligt stor grad så har man ADHD. Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar bryr sig dock inte i någon större grad om hur vi klassificerar dem, så det är sällan någon har "ren" ADHD. Ofta förekommer olika drag från olika diagnoser. Jag har själv en mindre neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som är blandad kompott från lite olika diagnoser. Den är, tack och lov, mycket lindrig, och med medicinering så fungerar jag mer eller mindre normalt.
Ingen av debattörerna som påstår att ADHD inte existerar ifrågasätter dock symptomen. De förnekar inte att det finns koncentrationssvårigheter, hyperaktivitet eller dåliga impulskontroller, exempelvis. Udden verkar dessutom enbart vara riktad mot ADHD, man har tydligen inga problem med andra diagnoser, så som Autism, Aspergers syndrom eller Tourettes syndrom. I praktiken är det klassificeringen, alltså vad vi kallar en samling olika funktionsnedsättningar, som ADHD-förnekarna gnäller på.
Det är ungefär lika logiskt som att hävda att lunginflammation inte existerar, även om personer kan ha en kombination av hosta, hög feber och andningssvårigheten, och att det hela skulle vara en konspiration av illvilliga läkare för att pracka på folk penicillin. Bortser man från att ADHD inte är en sjukdom utan en funktionsnedsättning så är det inte en särskilt avlägsen liknelse.

Sanna Lundell fortsätter:

Jag kan nämligen klargöra för er som tror att vi som kritiserar diagnoskriterierna för adhd/ADD precis liksom ni som ställer er bakom dem, vill att människor ska må bra. Vi tror dock inte att vägen dit är enkelspårig. Vi vill lyfta det faktum att det finns flera vetenskapliga teorier om adhd som liksom den nu i Sverige allena­rådande har stort vetenskapligt stöd. Vi tror inte att den enda lösningen är diagnostisering och medicinering. Jag tycker faktiskt att man behöver vara noga med att titta på bakomliggande orsaker och att vetenskaplighet ska råda, inte marknadskrafter som innebär att företag får betalt för hur många diagnoser de utför på ovetenskaplig grund.  

Till att börja med, det är inte några företag som diagnostiserar folk, en utredning för att få en diagnos är en omfattande process som inkluderar flera olika typer av specialister, bland annat en psykiatriker, en läkare och, ifall det gäller ett barn, en pedagog. Man utreder också personens närmiljö och tar hänsyn till sociala och kulturella faktorer. Det här är alltså inte något som några mystiska företag genomför, och det vilar absolut inte på någon ovetenskaplig grund. Påståenden i stil med att alla bråkiga barn diagnostiseras är en myt, i regel spridda av folk som inte har någon koll på ämnet.
Så som läroplanen i skolan ser ut så ska alla elever som riskerar att missa grundkriterierna i kärnämnena få en handlingsplan och det stöd som behövs. I verkligheten har dock skolorna ansträngd ekonomi, och ofta krävs det i praktiken en diagnos för att få stöd. Vad är det för alternativ till diagnos och behandling (därav medicinering är en möjlig) som Sanna Lundell ser? Alternativet i verkligheten är att lämna personen åt sitt öde, och det slutar inte alltid väl. Våra fängelser är fyllda med killar (det är vanligast hos pojkar) med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som inte fick den hjälp de behövde.

Vidare:

Janne Larsson är visser­ligen scientolog, det stämmer, men visst kan man väl vara troende och inneha ett kritiskt tänkande samtidigt? Eller ska vi förbjuda större delen av världens befolkning att kritiskt granska vetenskapen?

I normala fall skulle jag säga att en religiös tro inte på något sätt utesluter kritiskt tänkande eller sunt förnuft. Scientologerna är dock ett specialfall och en av de mest vridna, och skrämmande sekterna som det finns.
Jag överlämnar sammanfattningen av Scientologerna åt South Park:

Jag är beredd att gå rätt långt i min tolerans för folks tro, men när det gäller intergalaktiska rymdkejsare, utomjordiska själar eller rymdskepp formade som Boening-plan så har det nått någon övre gräns. Scientologerna avskyr psykiatrin, eftersom de tror att alla psykiska problem eller nedsättningar har "spirituella" orsaker. Svientologernas grundare trodde det fanns en global konspiration av psykiatriker som ville förinta scientologin och införa en psykiatrisk världsregering.
Man kan då fråga sig, är en person som tillhör en rörelse med de här åsikterna kapabel till att kritiskt och sakligt granska svensk psykiatri? Knappast.

ADHD-förnekarna består huvudsakligen av personer som antingen, likt Sanna Lundell, inte har någon som helst aning om hur neuropsykiatriska funktionsnedsättningar fungerar eller de som, likt Scientologerna, är motståndare till psykiatrin av rent principiella anledningar. Ovanpå det dyker det upp den ena rövarhistorien efter den andra följt av nostalgiska debattörer som menar att ADHD enbart beror på "slapp uppfostran" och att ungarna snarare behöver disciplin och ett rejält kok stryk, som på den gamla goda tiden.
ADHD har dock existerat som diagnos i lite drygt 50 år, och det råder ett stort koncensus inom psykiatrin om att den existerar. Kopplingen mellan läkemedelsföretagen och psykiatrin, framför allt i USA, är inget man bör ignorera, och just därför så ska man vara försiktig med när det är klokt att medicinera. Men i Sverige så medicineras inte heller alla med ADHD. Därför kommer man inte att hitta särskilt många psykiatriker som förnekar ADHD:s existens, så debattörer tvingas dra fram galningar som Janne Larsson. Det borde säga en hel del om bevisläget.

ADHD är inte omtvistad, det finns ingen seriös forskning som visar på att den inte existerar och psykiatrikerna är mer eller mindre eniga i frågan. Ju förr okunniga debattörer som Sanna Lundell och Nathan Shachar inser det, desto bättre.