De autistiska robotarna

Man får tåla lite skit.

En princip jag lever efter är att det är dåligt att ta sig själv på för stort allvar. Saknar man självdistans och tolerans för motgångar så kommer man att tillbringa hela livet med att känna sig kränkt och bitter. Det är lättare att skratta åt sig själv och ta motgångar som något man kan lära sig. Dock har även jag mina gränser, en gräns som vid det här laget är nådd.

I tisdags förra veckan skrev Aftonbladets kolumnist Henrik Torehammar en krönika där han målade upp två typer av människor: "känsloblobbarna" och "robot-autisterna". De senare är, likt robotar, känslokalla logiska varelser, oförmögna till empati, känslor eller genuin sympati. Sannolikt insåg någon på Aftonbladet till slut det tveksamma i att reducera en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning till ett skällsord, så framåt kvällen ersattes texten men en mer friserad version. Är man lite händig med nätet så kan man dock få upp den gamla versionen med sidor som Memento. I texten hävdar Torehammar bland annat att:

Ta tiggarna. Den liberala ledarskribenten Anna Dahlberg skrev om att svensk politik blivit en tävling i godhet, varpå tycka synd om:arna reagerade “Ja, det är ju det politik ska vara!”
Medan svartvit-robotarna visade imponerande effektivitet i hjärtstängande formuleringar kring hur individer som inte bidragit med skattepengar inte kan förvänta sig att få komma över välfärd. Rätt ska vara rätt.

Eller kring massakern på Charlie Hebdo. Svartvita-robotarna kommer fram till, med samma patos som en dator i en nedkyld serverhall, att yttrandefriheten är helig. Här hade tycka-synd-om:arna det kämpigare - visserligen är muslimer en förtryckt minoritet, men judar och satiriker låg ju faktiskt i blodpölar! Samtidigt som man inte vill tycka samma sak som SD-anhängare. Men sällskapet har aldrig stört svartvita-robotarna. Strunta i vad effekterna blir för samtalsklimatet eller att ämnen normaliseras - det handlar om principer!

 Här förvandlas termen autism kvickt till någon slags allmän förolämpning som då ska syfta till en person som saknar känslor och enbart styrs av logik. Eftersom jag själv har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning med drag av Aspergers syndrom så är det här en fråga som ligger mig väldigt nära. En vanlig myt när det pratas om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är att personer med autism saknar empati. Faktum är att det i verkligheten är precis tvärtom, personer med autism har för mycket empati, enligt en studie som utfördes 2009.

“There are those who say autistic people don’t feel enough,” says Kamila Markram. “We’re saying exactly the opposite: They feel too much.” Virtually all people with ASD report various types of oversensitivity and intense fear. The Markrams argue that social difficulties of those with ASDs stem from trying to cope with a world where someone has turned the volume on all the senses and feelings up past 10. If hearing your parents’ voices while sitting in your crib felt like listening to Lou Reed’s Metal Machine Music on acid, you, too, might prefer to curl in a corner and rock. 

But of course, this sort of withdrawal and self-soothing behavior—repetitive movements, echoing words or actions and failing to make eye contact—interferes with normal social development. Without the experience other kids get through ordinary social interactions, children on the spectrum never learn to understand subtle signals.

Påståendet att man som autistisk skulle ha problem med empati är alltså kvalificerat skitsnack. Snarare upplever man saker och ting på ett annat sätt, men myten är seglivad och återupprepas friskt, även av skribenter på en av Sveriges största tidningar.
Hade det här varit en isolerad händelse så hade jag ryckt på axlarna. Lite skit får man tåla. Problemet är att det är en del av en ihållande trend i svensk media. I januari 2014 utmålade DN:s kolumnist Nathan Shachar diagnosen ADHD som en konspiration av illvilliga psykiatiker för att prångla psykofarma, stödd av argumentation från den religiösa sekten Scientologerna. Efter att representanter för den svenska psykiatrin replikerat så gick Aftonbladets kolumnist Sanna Lundell ut och kallade det för ett osunt debattklimat. Samtidigt som hon ondgjorde sig över att en förvirrad debattör kunde bli kritiserad av experter på området så passade hon på att sprida några egna myter, bland annat att mystiska "företag" skulle vara de som sköter diagnostiseringen av ADHD när det i själva verket är den svenska sjukvården.
Förste juni i år så intervjuade TV4 en "expert" som hävdade att autistiska personer, exempelvis de med Aspergers syndrom, skulle vara mer benägna till våldsbrott och oförmögna att fungera i samhället.
Förutom de här exemplen så är mediebilden genomgående negativ när det gäller nyhetsrapporteringen runt neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Det ondgörs över att det diagnostiseras för många, insinueras att man som NPF säljer sin medicin på "svarta marknaden". ADHD beskrivs som en "omdiskuterad diagnos" trots att i princip hela den psykiatriska expertisen är överens om att diagnosen är legitim. Ovanpå detta så verkar den senaste trenden, som vi såg i Aftonbladet, vara att reducera autism till någon allmän förolämpning, ungefär som "CP" och "Mongo" var när jag själv växte upp.

I Sverige har vi en stark anpassningsnorm. Ett av de mest typiska svenska orden är "lagom", ett ord som jag fortfarande inte hittat någon översättning av på något annat språk. Det är på något sätt typiskt, man ska inte sticka ut eller utmärka sig, vara som alla andra. Har man NPF så är man per definition annorlunda jämfört med de neurotypiska. Därför är det mer eller mindre standard att få sitt beteende markerat som "felaktigt" eller "avvikande". Ovanpå det ska man, uppenbarligen, tolerera att bli förolämpad och reducerad i svenska medier. Inget intresse finns från vare sig journalisternas eller politikernas håll att komma till rätta med detta. Man ger ju trots allt diverse konspirationsteoretiker och självutnämnda experter tolkningsföreträde framför experterna, den anhöriga och människorna som dagligen hanterar en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Av ovan nämnda orsaker har jag anmält Aftonbladet till Pressombudsmannen (PO). Jag hyser inga större förhoppningar att det går igenom, men det är enda anmälningsmetoden som finns. Funktionsnedsatta omfattas nämligen inte av lagen om hets mot folkgrupp (till skillnad från etniciteter, religiösa tillhörigheter, sexuella läggningar eller liknande) så det är enligt svensk lag egentligen fritt fram att kasta skit på neuropsykiatriskt funktionsnedsatta. Trots det så anmäler jag, eftersom den här sortens skit måste bemötas.